Så stannade hissen. Mitt hjärta bulltade 3 gånger per sekund i turbofart. Perrie såg också vettskrämt ut. Vi tryckte in oss mot väggen på hissen och kollade på varandra. Vi visste inte vad vi skulle göra men då track Perrie på en röd knapp bredvid knapparna man trycker på vilken våning man ska till. Den röda knappen var endast till nödsituationer som att hastna i hissen. Jag sjönk sakta ner och andades djupt och man kunde tro att jag var anfådd efter att ha sprungit flera mil men jag är livsrädd för hissar och har alltid varit det. Jag har aldrig fastnat så jag är lite nybörjare på sådana här fall. Perrie såg lugnt ut och sneglade på mitt rädda ansikte.

- D-du behöver inte vara rädd, hissar brukar fastna jag har varit med om detta nu tre gånger här i trukiet men hemma fler antal gånger..säger Perrie och försöker lugna ner mig.

Jag kollar på henne med stora ögon och fattade inte ens att hon inte förolämpade mig för min stora räddsla för hissar. Jag var i chocktillstånd och kunde inte få fram ett ändå ord men nåt flög ur iallafall.

- Ja..ha okej j-jag ska försö-ka..Sa jag som svar med stamande röst.

Det hade gått 40 minuter utan att Perrie och jag sagt ett ord till varandra och fortfarande har räddningstjänsen inte kommit ännu. Jag hade lugnat ner mig och kollade igenom mina fickor om jag hade ett tuggumi. Men det fanns bara lite skal ifrån nöter. Besviket tänkte jag också på hur jag kunde glömma min käraste mobil. Efter ett par sekunder när jag besviket stöter huvudet mot väggen och kollar uppåt tar Perrie upp något ur sin jackficka. En tuggumi med 3 sammansatta smaker, jordgubb, hallon och äpple. Jag tittar förvånat på Perrie som sträcker fram sen frästande tuggumit men tar emot den efter ett par tysta sekunder. Jag småler lite och får fram ett mycket svagt tack. Hon småler med och tar även fram ett ifrån sin ficka. Efter ett par minuter hade det gått cirka 50 minuter och då till slut kom räddningstjänsten. Med lättnad sprang jag ut ur hissen med ett stort leende. Men den försvann när jag såg att Omar stod vid forzen youghurt baren och vinkade, men inte åt mig...

Jag sneglade bak på Perrie som gick till honom med ett stort leende. Omar tittar på mig och log stort och vinkade till slut till mig. Jag log nog inte särsligt bra utan bara vissade lite tänderna och vinkade svagt. Han såg lite förvånad ut men verkade inte bry sig och gick vidare med Perrie ut ur sallongsdrörren. Jag pustade och tänkte precis gå ner till Museumet men då ser jag min mamma och pappa uppkommandes från trappan på väg hemmåt. 

- Hej gumman! Vart har du hållit hus? Frågar mamma och drar bort lite hår som täckte ansiktet.

- Jo..jag tänkte gå till er och kolla på museumet men det är visst försent..säger jag besviket.

- Oj men vad fick dig att just komma nu? Frågade pappa.

- Jag fastnade i hissen..men det är okej jag kan komma hit imorgon om jag hinner vi åker ju om tre dagar.

- Oj men jo visst kom hit imorgon med någon kompis om du vill. Kanske Amar han verkar vara en trevlig ung grabb! :) Säger mamma och nyper mig i kinden och går sin väg med pappa upp för trapporna som leder upp till vår våning. Jag funderar liten stund och tänkte genast söka upp Amar!